Takspån dominerade på landsbygden från 1860-talet till efter andra världskriget. Spåntaken ersatte äldre taktäckningkonstruktioner som torvtak, vedtak och brädtak. Spåntakens intåg berodde främst på att man fick tillgång till billig spik i och med att en industriell spiktillverkning kom igång under 1800-talet. Spåntak blev därför en enkel och billig konstruktion som var lika användbar på enkla ängslador som på förnäma trähus i städerna. En av spåntakets nackdelar är eldfarlighet. Dyrare brandförsäkringar för hus med spåntak ledde så småningom till att spånet ersattes med andra material, detta gällde främst bostadshus i tätorter. Alltefter råd och lägenhet bytte man med tiden också frivilligt spåntaken mot exklusivare takmaterial som plåt och tegel, först på bostadshusen i städerna under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och så småningom också på landsbygdens bostäder och ekonomibyggnader. Under takens tegel eller plåt finns då det gamla spåntaket ofta bevarat. Vid tiden efter andra världskriget var spån inte längre det billigaste takmaterialet, ex. plåt hade blivit så billigt att den kunde användas vid taktäckning av de allra enklaste byggnaderna och användningen av takspån minskade drastiskt.